Rörelse mot det absurda
Galleri Palm, Falsterbo 2-20/7 2016.

Magnolian blommar ljuvt bredvid designlampan, som hämtad ut ett inredningsmagasins retrodröm. Framför den majestätiska hjorten ligger några gympaskor slarvigt slängda, medan tältstolarna har fått sällskap av ett antikt bordsur. Lekfullt och tonsäkert får Tove Mauritzson världarna att kollidera, bara för att gjuta ihop dem till sin egen version. Där möts influenser från historiskt landskapsmåleri och gobelängkonst medan vardagens stök tränger sig på. Här kan honungen flöda ur kranen, under tiden som ryttare jagar över duken bakom koppar och smörbyttor. Och så alla dessa prylar, tillvarons oundgängliga rekvisita som triggar behöv, frustration, begär och minnen. Jag gillar hur hon för in surrealismen på frukostbordet och insisterar på möjligheten av att allt detta existerar parallellt, i konsten som i livet. Spilld mjölk och gyllene drömmar, det artificiella och genuina, svunna tider och ett ständigt pockande nu.

När Tove Mauritzson nu för tredje gången återvänder till Galleri Palm i Falsterbo har hon tagit ett steg vidare. Berättelsen djupnar när kvinnorna kliver in i bilden trots att de tecknas som genom ett enfärgat filter. De kunde varit klippta ut 1940-talets blekta fotoalbum, men hör likväl hemma i det flytande tillstånd av tid som är Mauritzsons eget. Här påminner de om liv som levts med tingen som tysta vittnen, dessa dagar och år fyllda av strävan, motgångar och förhoppningar. I “What’s my name” blåser en frisk vind genom såväl krukväxter som bakgrundens violetta landskap. Två dobermannhundar med spetsade öron sitter redo vid kvinnans sida, men hennes blick är förlorad i fjärran. Här finns en lovande rörelse, som inte bara utspelas i bildrummet. I allt högre grad frigör sig Tove Mauritzson från det nostalgiska och dekorativa, för att komma närmare det både mer absurda och mänskliga.

-Carolina Söderholm, konstkritiker och konstvetare. Sydsvenskan Kultur. 160715

 

I glipan mellan det vackra och det fula

Höganäs Konsthall 1 aug-6 september

“Tove Mauritzsons måleri, som just nu visas på Höganäs Konsthall, bär på en mängd referenser, till konsthistorien såväl som till arkitektur och design, och visar föremål som på samma gång fungerar som allmängiltiga symboler och, förstår man, personliga minnesbilder. På stora dukar, i drömlika scener, trängs kristallkronor med campingstolar, dunkar med T-röd står sida vid sida med förgyllda bord.

För första gången syns också människor i Mauritzsons verk – åtminstone hennes avbild. Fytiotalsklädda kvinnor, monokromt färgglada som om de klippts ut ur gamla fotografier tar de endast halvt levandegjorda plats i de för övrigt omsorgsfullt kolorerade målningarna, där det i stället är hundar som blir de verkliga aktörerna.

Även om målningarnas egentliga skådeplats är interiören, och då särskilt det borgerligt inredda rummet, smyger sig landskapet på och bildar en fond i flera av målningarna. På så sätt kan man se verken som ett slags moderna varianter av sjuttonhundratalets symboltyngda herdelandskap, naturscener som i själva verket var ytterst noggrant anlagda scenografier, där människor och föremål prytts och placerats enligt konstens alla regler.

Vid första anblicken ser det ut som om Mauritzson plundrat en auktionsfirma, lagt kristallkronor, taburetter och silverbestick i en låda och sedan skakat ut dem över målardukarna. Men tittar man närmare smyger sig element av den ostädade sorten in: fula plastsaker och bruksföremål som för ögat är främmande att se sida vid sida med dyrgriparna. Där händer det något intressant, för i glipan som uppstår blottläggs den distans med vilken den goda smaken förhåller sig till den dåliga, och även om den inte är explicit uttalad rymmer verken ett slags stum konsumtionskritik.

Trots detta, och trots det fula uppenbarar sig i verken en längtan efter det vackra och snyggt paketerade. Mauritzsons egen estetik är inte olik den exponerande reklamen, föremålen är skildrade med omsorg och åtrå. Fästa på dukarna utgör de på sätt och vis, lika väl som den egentliga kommersen, de fundament som samhällskroppen vilar på.”

-Johanna Gredefors Ottesen (Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad) 150801

 

 

 

“Det doftar herrgårdsromantik och busig vardagssurrealism om Tove Mauritzsons måleri. Till och med trädgårdsgreparna är förgyllda i hennes kalejdoskopiska rumspanoramor där jakthundarna hemtamt tassar runt bland näpna porslinsfiguriner. Fast perspektiven skevar allt medan vardagens krassa attiraljer och hotande oordning tränger sig på. Bland graciösa stilmöbler och utsirade kandelabrar drar dammsugare, tepåsar och kringströdda barnsaker obevekligt in. Om hon ibland flörtar lite väl ohämmat med den nostalgi och det prylbegär som utgör inredningsmagasinens livsluft, är det oftast med en personlig twist eller ironisk blinkning.

Åter på plats på Galleri Palm, breder Mauritzson – utbildad i Edinburgh, verksam i skånska Viken – ut tvärsnitt från det egna hemmet, maxat med bisarra detaljer och drömscenarier. Bäst är det när de hallucinatoriska inslagen får fritt spelrum och Antikrundans trygga dragningskraft möter nöjesfältets subversiva kakofoni av bjärta färger och attraktioner. ”Gilt” kallar hon serien av målningar som hon nu ställer ut, och jag hoppas att hon nästa gång tränger lite djupare under den förgyllda ytan. För det är just i gliporna mellan världarna, när de tjusande interiörerna krockar med vardagens trivialitet och fantasins absurda visioner, som hennes måleri verkligen bär. Här ligger styrkan i det driv och den berättarlust som för hennes arbete framåt. Medan hon redan fått en trogen publik gäller det nu att våga fortsätta utvecklas, för att inte likt en Linn Fernström alltför snart begränsa sitt uttryck till ett gångbart varumärke.

Det finns nu flera löftesrika bilder på Galleri Palm. I ”Put a quarter in it” jagar galopphästarna rastlöst över mattan medan kristallkronorna sänker sig över en improviserad tebjudning. Godisautomaterna har fyllts med undulater och guldfiskar, likt ett konsthistoriskt eko av danske Marco Evaristtis skandalomsusade verk, där han gav besökarna fria händer att avgöra guldfiskarnas öde, simmande i en mixer.

Jag tycker om Tove Mauritzsons lekfulla känsla för form och färg. Men det är när hon, genom sin respektlösa blandning av högt och lågt, undergräver både den skenande inredningshysterin och den sociala hierarkins subtila makt, som det blir riktigt intressant.”

-Carolina Söderholm (Sydsvenskan) 130719

 

 

 

“På biodukarna dyker Johnny Depp djupt ner i sagans magiska vanvett, men “Alice i Underlandet” finns på närmare håll. I Tove Mauritzsons måleri dukar bisarra scener upp sig i en kyligt dekorativ kavalkad. Det kunde ha varit utstuderat men leklusten pockar starkt. Tivolits bjärta färger möter surrealismens drömska grepp. Och samtidigt, trots myllret av putslustiga detaljer, en oroande underton. I den enorma målningen ”Tally ho mot ny marknad” jagar sex ryttare över ett fält på väg mot nya erövringar. Fast sakernas tillstånd är knappast stabilt. Överklassens trogna statussymboler – ridhästar, kristallkronor och slott – bryts mot vardagens kringströdda röra av prylar och plastkassar. Ett par år har gått sedan debuten hos Galleri Palm. Nu visar Mauritzson (f 1976, bosatt i Viken) att hon med sin egensinniga bildvärld är här för att stanna.”

– Carolina Söderholm (Sydsvenskan) 2010 04.10

 

 

 

”Tove Mauritzsons stora målningar kan också ses som försök att skapa världar där bara den som håller i penseln bestämmer. Det är fantastiska världar som jag inte kan värja mig mot, jag vill gå rakt in i dem. Fulla av djur, leksaker och prydnader är det cirkus och dockskåp, dröm och verklighet på samma gång. Här finns också ärligt allvar som visar hur det kan se ut i våra tankar; bilder vi aldrig visar. Som ett reportage i en tjusig inredingstidning som löpt amok och råkar visa vilket kaos som döljs bakom ordningen, både den i våningen och den i de lyckliga ägarnas leenden. Med en grym teknik skapas scener med referenser till konst- och arkitekturhistorien och resultatet blir en blandning av Linn Fernström och modefotografen Tim Walker. Men med ett helt eget uttryck som tar sin plats och varken är behärskat eller begränsat.”

– Karin Westeman (Helsingborgs Dagblad) 2009 05.16

 

 

 

”Detta att vara i världen nu innebär att det som varit också kan vara högst närvarande. Det kan vara konsthistorien. Det kan vara personliga minnen av ting, konstnärens, men också betraktarens. Titta på Tove Mauritzsons stora bilder. Här kan man som betraktare uppleva spår av minnen, kanske personliga, konstnärens eller våra egna, men också kulturella, samhälleliga. Bilden blir som en väv av möjliga betydelser och inbjudningar. Vi kan vagt känna igen det som skildras, men innebörden av sammanställningarna blir aldrig riktigt klar: det är bekant och samtidigt inte: kaffekokaren, fiskarssaxen, lamporna, studsmattan, hundmatskålen, porslinsserviserna, leksakshästarna eller är det kanske levande miniatyrhästar? Vilken verklighet är verkligast, mest levande? Pilträden i bakgrunden eller tygernas svajande träd? Bilderna kan upplevas som destabiliserande eller kanske samtidigt stabiliserande minnen, ting, tid och rum. Genom de sätt som bilderna är komponerade på bjuder de mig att träda in, ömsom överfaller de mig. De är personliga men också tillgängliga för mig, nu.”

– Helen Fuchs 090509